Räddningsaktion i arla morgontimme!

Jag har nu på morgonen konstaterat två saker: Vi har fladdermöss kvar på vinden och jag hör fortfarande höga toner.
Vi sover med öppna fönster, så jag trodde de otroligt höga och stundtals starka tonerna som hördes från fyra snåret, kom utifrån. När jag sedan vid tjugo i fem hjälpte trött make att ta ut hundarna hörde jag att tonerna kom från mitt arbetsrum. Stängde dörren och rastade hundarna. Väl medveten om fladdermöss ovilja att bli hanterade tog jag med mig en handduk och gick själv in i det stängda rummet för att bistå vem det nu var i nöd.
Mycket riktigt: på filten som ligger på golvet vid fönstret låg en liten fladdermusbebis. Ca 2,5 cm lång och ganska trött. Vid en snabb inspektion såg den helt ok ut, inget brutet. Gav den några droppar vatten med en tops. Sen blev det till att bita ihop. Naturligtvis skulle den hem! In i springorna ovanför fönstren i andra våning alldeles under takkanten. Och inte kunde den flyga. Så det var "bara" att välta upp stege och klättra upp.
Ni som känner mig vet att stegar är inte någon favorit för mig. Liggande platt på marken för att träna hundar att sätta fötterna rätt kan de vara riktigt bra. Stående mot en vägg för människotransporter - nej tack! Men vad gör man inte för ca 4 gram däggdjur. Bit i hop och klättra! Iförd nattlinne, morgonrock, foppatofflor och en livrädd fladdermus i handen klättrade jag "spänstigt" upp. När jag förde handen mot träpanelen så pep den lille, innanför svarade någon. Och med förvånande hastighet kröp den lilla krabaten smidigt in till förhoppningsvis sin mor. Några pip och sedan tyst. Lite skäll ska de väll ha av orolig mamma "var-har-du-varit-jag-har-varit-sååå-orolig" finns nog på alla språk.
Sen skulle jag ner...
Påhejjande make kom med muntra tillrop och stegen som kändes 100m hög var snart avklarad. Efter det äventyret var det ganska svårt att komma till ro. Så kaffet intogs på trappan redan innan klockan sex. Måtte den lille ha fått mat av mamma och somnat gott på henne. Han vet ju inte vad jag fick utstå för hans skull. Men om sanningen ska fram så är jag rätt nöjd att jag hittade den lille i ok skick och att jag klarade föra hem honom.