lördag 13 mars 2021

Hur blev det såhär?

När snön kom sist tänkte jag på det. Nu när jag gick en sväng med hundarna i leran tänkte jag på det. När jag smörjde in mina kängor sist tänkte jag på det.
Att jag vinklar in vänsterfoten. Att jag vrider in den så det är inga problem att se vilka spår som är mina i snö och lera. Högerfoten påkar fint framåt som sig bör men min andra fot har sin egna vilja. Trots att jag tränat till och med ihärdigt så vill den inte "rätta sig i ledet".
Troligen har jag aldrig varit ihärdig nog. Fullföljt träningen tills det blir rätt och muskler mm anpassat sig.
Och det hela började när jag gick i tredje klass. Min fot opererades för att rätta till en ortopedisk miss från när jag var 5 år och fick en sena i stortån avskuren. 
Jag fick då stort gips och kryckor att briljera med på skolgården. I nio veckor gick jag med dessa attribut.  Där och då vred jag undan foten för att inte slå i kryckan. I nio veckor! 
Och nu över 40 år senare lider jag fortfarande. Rygg och knäproblem. Jag önskar att någon tittat på mig och hur jag rörde mig och fått mig att då träna i min växande ålder. 
Jag tänkte på några av de hundar som kommit från oss och haft liknande problem.  Dock inte i 40 år! Och flera av dem har blivit tittade på i tid! Och därmed fått träning, massage och stretching så det liksom ut innan det blir permanent.
Hur viktigt är det inte att se (!!!) sina hundar. Går de rakt? Har de lika stora muskler på höger och vänster sida? Har de problem i trappor eller dyl?
Ibland gäller det bara noja, ibland kan man stävja i bäcken....

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar